Piratpolitik

Piratpartiet grundades av Rick Falkvinge 2006. Han kan betraktas som en ”problem-/ rörelseentreprenör” enligt resursmobiliseringsteorins terminologi. Han har varit skicklig i att utifrån det aktuella missnöjet i Sverige, med koppling till upphovsrättslagstiftning, mobilisera rörelsens aktörer i en organisation, genom att formulera det befintliga missnöjet på ett vinnande sätt.

Hur ska man beskriva och förstå Piratpartiet? Kan man förstå Piratpartiet utifrån Meluccis teorier och begrepp? Är det Piratpartisterna själva som tillsammans skapar ”systemet för handling” och därmed kommer att identifiera sig med den kollektiva identiteten och kan säga: Vi är Pirater? Är det detta som gör att de kan demonstrera och agera kollektivt på olika sätt?

Om vi utgår ifrån samhället omkring oss kan vi konstatera att individualismen är stark, dock visar oss Beck (1998, s.119-124) att vi paradoxalt nog samtidigt utsätts för en kollektivisering och standardisering av våra liv i välfärdsstaten system, som vi blivit beroende av. Men å andra sidan kan, enligt Beck, de subkulturer som ungdomar skapar ses som en form av protest mot samhällets intrång i den privata sfären. Hela Piratpartiet kan enligt min mening ses som en protest mot samhällets intrång i den privata digitala sfären.

Vanlig fildelning beskrivs av Linde & Lindgren (2007) som ett normbrott, men har trots det, eller tack vare det, blivit betydelsefull i dagens ungdomskultur.

Tillgången till bredband i hemmen har ökat kraftigt de senaste åren i alla åldersgrupper och ungdomar och unga vuxna är klart överrepresenterade bland dem som chattar, bloggar och diskuterar på forum. De unga inte bara fildelar, de bygger också sin identitet tillsammans på digitala plattformar för kommunikation, genom att skapa berättelser om sig själva (Giddens, 1997).

Internet uppfattas inte som en skrämmande och ond plats av Pirater och ungdomar. Internet är istället en viktig mötesplats där människor deltar i sociala aktiviteter. Beck (1998, s.119ff) beskriver att ungdomar som protesterar mot statens intrång i privatlivet utvecklar en ny socio-kulturell samhörighet och en aggressivitet mot kränkningen.

Rick Falkvinge har startat en organisation som fångar upp denna samhörighet och aggressivitet. De unga slutar inte bygga på sin identitet för att staten inkräktar på deras privatliv, de bygger istället en ny kollektiv identitet, som handlar om motstånd.

Piratpartiets sakpolitik är i korthet att brevhemligheten ska bli en generell kommunikationshemlighet, som alltså ska gälla även för kommunikation på Internet, att fildelning ska vara fri om den är utan vinstmotiv, att den ekonomiska upphovsrätten ska sänkas till 5 år, samt att patentsystemet ska avskaffas successivt. Partiets ursprungliga krav har slipats av i kanterna sedan 2006, men är i praktiken desamma. Ideologin handlar om vältalighet kring dessa krav. Melucci kallar denna vältalighet för symboliska ramar (Melucci, 1996, s.349).

Exempel på Piratpartiets symboliska ramar är ”privatliv”, ”kultur” och ”kunskap”. Begreppet ”Informationspolitik” är också viktigt internt, ursprungligen och formellt odefinierat, men det får sin betydelse stegvis definierat. Detta sker till exempel genom att styrelsen anger vilka motioner till årsmötet som bör avslås, eftersom man anser att de inte hör till kategorin informationspolitik. När årsmötet beslutar om sakinnehållet i motionen kan man, enligt min mening, även se det som att ett beslut fattas om vad som ska höra till begreppet ”informationspolitik”.

Piratpartiet har sedan 2006 i sin retorik delvis bytit inriktning från att vara emot och vilja avskaffa, till att vilja reformera och vara för. I praktiken är politiken nästan som förut men den symboliska inramningen har ändrats. Detta kan illustreras av att den symboliska ramen ”Bodströmsamhället” som tidigare betecknade den hotande framtiden har fått ge plats för den symboliska ramen ”Kunskapssamhället” som partiet kallar den eftersträvansvärda framtiden.

Piratpartiet anser att man agerar i medborgarnas namn, till försvar för privatlivets helgd och medborgarnas fri- och rättigheter. Partiet för en kamp mot den illegitime motståndaren (ibid: 350), vanligen sittande justitieministern, som man vill ska avgå, och politikerna och påtryckargrupperna, som har skapat ett kontroll- och övervakningssamhälle. ”Kunskapssamhället” menar man är det nödvändigt att slåss för, även för samhället som helhet.

Respondenterna anger att partiets ideologiska utveckling och inmutande av näraliggande frågor har att göra med att nya grupper av människor, förutom den ursprungliga gruppen av manliga tekniker, tillkommit. Detta stämmer med Meluccis teori om att systemet för handling skapas i en alltid pågående förhandling om mål, medel och metoder. I det här fallet en förhandling om ideologier.

Det första partiprogrammet 2006 innehåll kravet att avskaffa all immaterialrätt inklusive att avskaffa upphovsrätten som första riksdagsbeslut efter regeringsbildningen, utan att utreda frågan. De svårigheter som genomförandet av den politiken skulle innebära förnekades, vilket Melucci (1996, s.350) ser som ett karaktäristiskt drag hos nya sociala rörelser. Meluccis (ibib: 350f) anger att ett annat karakteristiskt drag är idéer om återfödelse, med referenser till en förfluten gyllene tidsålder. Detta har jag dock inte kunnat hitta i Piratpartiets ideologier.

Piratpartiet använder sig av många olika kommunikationsformer internt och externt. Vanliga medlemmar hänvisas i dagsläget till forumet, samtidigt som de aktiva medlemmarna något motsägelsefullt huvudsakligen kommunicerar via chatt på Skype. En kommunikationsform som inte omnämns på partiets hemsida.

Partiets val av kommunikationsformer har varierat över tid och kan vara beroende av de aktivas egna val, mer än tydlig planering. Egna bloggar accepteras för närvarande inte i Piratpartiet som kommunikationskanal för internkritiska budskap, som är av karaktären personkonflikt. Frågan om vad som är acceptabelt för Pirater att avhandla i vilken kommunikationskanal är särskilt aktuell inför höstens val. Respondenterna känner av läget och anpassar sitt beteende.

Förhandlingen om hur kommunikationsformerna ska se ut och användas pågår och en praxis håller på att formas. Diskussioner internt glider ofta över i jämförelser mellan olika tekniska lösningar där de ”renläriga” förespråkar fri och öppen programvara, medan andra betonar enkelhet och funktion. Både striden om rätt plats för internkritik och striden om rätt teknisk utrustning tolkar jag som ett uttryck för att ”systemet för handling” omkonstrueras i en alltid pågående förhandling, i det här fallet om partiets kommunikationsformer.

Såväl partiets framgång i EU-valet, som medlemmarnas varierande lojalitet och involvering ska i hög grad tillskrivas ledarskapets agerande, om man ska tro på Melucci (1996, s.332). Vidare är alla personer på valbara positioner i Piratpartiet beroende av sin förmåga att ha ett balanserat utbyte med medlemmarna, eftersom det ger dem deras legitimitet (ibid: 333). Att ha en blogg, chatta på Skype och använda sociala medier som Facebook är nästan obligatoriskt i Piratpartiet. Detta kan ses som en del av det balanserade utbytet, eftersom det blir en direktkommunikation, ett givande och ett tagande mellan ledare och Pirater, som bygger legitimitet.

Olika grupper i Piratpartiet vill minska sina egna kostnader och maximera sina förmåner (ibid: 334). Gamla grupper är styrelse och partiledning. Nya grupper är riksdagsgruppen samt kandidatgrupperna i respektive aktiv kommun och landsting. En konflikt har uppstått mellan riksdagskandidater och styrelsen angående inflytande och fördelning av resurser. Konflikt har även uppstått omkring den stödförening som medlemmar i Östergötland bildat, Östgötapiraterna. Vidare har konflikt uppstått om telefonkostnader för partiledningen . Styrelsen och partiledningen som deltar i dessa förhandlingar gör det utifrån en styrkeposition på grund av kontrollen över knappa resurser (ibid: 334), som till exempel plats på valsedlar . Piratpartiets ledarskap måste dock tillfredsställa medlemmarnas förväntningar, när det gäller till exempel samordning och integrerande inre arbete, annars får de inte godkänt av gruppen och förlorar dess stöd (ibid: 334).

Den nya möjligheten för medlemmarna att rösta fram en rekommendation, om vem som ska representera dem på en mellannivå, tolkar jag som ett uttryck för att ”systemet för handling” omkonstrueras i en alltid pågående förhandling, i det här fallet om partiets ledarskapsmodell.

Piratpartiet har fördelat funktioner i en hierarkisk funktionärsorganisation med partiledaren i toppen. Det är ett rationellt sätt att organisera sig, men innebär nödvändigtvis en maktasymmetri. Detta ser Melucci som ett hot mot solidariteten och de mellanpersonliga relationerna, som riskerar att bryta samman (Melucci, 1996, s.345). Detta problem måste hanteras på något sätt. Partiet minskar antalet tillfällen för beslut och minimerar och döljer beslutsfattandet (ibid: 345). Döljande av beslutsfattande sker genom att aldrig eller sällan gå emot medlemmarnas framröstade rekommendationer till beslut. Detta ger sken av att det är medlemmarna som bestämmer, när de egentligen bara rekommenderar.

Att minska antalet tillfällen för beslut önskade sig styrelsen 2009/2010 genom att rekommendera årsmötet 2010, på ett motsägelsefullt sätt angående principprogrammet. Å ena sidan avråddes från att fatta beslut om Principprogrammet på årsmötet . Istället föreslogs medlemsomröstning (som endast kommer med rekommendationer). Dessutom ansågs att näst intill konsensus om besluten vore lämpligt. Detta innebär dels att styrelsen ska ha sista ordet, dels att principprogrammet i princip inte ska kunna ändras av medlemmarna utan konsensus.

Å andra sidan ville styrelsen själva inte hålla sig till principprogrammet, de ville ”inte vara bundna” De ansåg att de måste kunna göra s.k. sakpolitiska uttalanden. Att årsmötet gav styrelsen bakläxa på ett sådant sakpolitiskt uttalande om legitimationsfri vård, tolkar jag som ett uttryck för att principprogrammets status och ställning i förhållande till styrelse och ledning uppvärderades i ”systemet för handling”.

Den hierarkiska ledarskapsmodellen, styrelsens motstånd mot lokala organisationer och syn på medlemmarnas inflytande över politiken (principprogrammet) leder till frågan om partiet verkligen är en social rörelse.

Frågan kan delas upp i två frågor. Finns det stora empiriska skillnader mellan piratrörelsen/Piratpartiet och andra jämförbara, som till exempel miljörörelsen/Miljöpartiet, som innebär att Piratpartiet i begreppet social rörelses vardagliga betydelse, det vill säga empiriska generalisering, ska klassas som något annat? Den andra frågan handlar om hur man definierar ”social rörelse” som analytiskt begrepp. Melucci (1996, s.29f, min översättning) definierar begreppet som: ”mobiliseringen av en kollektiv aktör, definierad av en särskild solidaritet, engagerad i en konflikt med en motståndare, för att skaffa kontroll över resurser värdefulla för båda, och vars handlingar innebär ett brott mot systemets gränser”. Han förklarar också sin definition, bland annat med att rörelsen bryter mot spelreglerna, har icke förhandlingsbara mål och utmanar makten.

Min tolkning är att Piratpartiet trots ovanstående frågetecken är en social rörelse i den analytiska definitionen. Nyligen, den 18 maj 2010, har partiet utmanat makten igen genom att bistå ”The Pirate Bay” med bandbredd.

Piratpartiet närs av de frihetliga behoven i vardagslivet med koppling till privat digital kopiering och kommunikation på Internet, som inte förstås av det politiska systemet (Melucci, 1996, s.287). Pirataktivismen växer fram då rörelsens krav fått negativ behandling i riksdagen. Piratpartisterna samlar och organiserar sina ekonomiska och personella resurser för att uppnå det gemensamma målet, som närmast är riksdagsinträde 2010, detta i konflikt med Antipiratbyrån och andra organisationer, samt de andra partierna som självklart motsätter sig detta mål.

De första att bli aktiva medlemmar var de som upplevde en motsättning mellan sin befintliga identitet, som fria och obegränsade surfare på Internet, och den nya påtvingade sociala relationen – kontrollerad och övervakad av staten (ibid: 295f). Piratrörelsen i Sverige blev snabbt ett politiskt parti för att de demokratiska möjligheterna till detta var stora. Piratrörelsen är inte militant, om man inte betraktar fildelning som samhällsomstörtande civil olydnad.

En begränsning, som dock är tydlig, är svårigheten för partiet att ta sig in i ”gammelmedia”, det vill säga tidningar och TV. Genom att, som Piratpartiet gör, linda in sin politik i en ideologisk inramning, i form av hänvisningar till allmänt accepterade värden, som medborgerliga rättigheter, integritet, kultur och kunskap, underlättas relationen med utomstående. På detta sätt både integreras rörelsen, genom ett upprepande av dessa värden, och samtidigt uppfylls den strategiska funktionen i relation till omgivningen. Dessa två ideologiska aspekter är betydelsefulla, särskilt när rörelsen växer enligt Melucci (1996, s. 352).

Piratpartiets ideologier spelar på så sätt en tydlig roll, i både den interna mobiliseringsprocessen och i relationerna med utomstående. Det tolkar jag som ett uttryck för att de parallella processerna som tillsammans utgör ”systemet för handling” inte utspelar sig i separata orgelpipor. Förhandlingen som sker kan liknas vid en sexfilig motorväg där rörelsen framåt är tidens flykt och aktörerna i sina bilar växlar mellan filerna. För att få fart kan man växla över i ideologifilen och accelerera innan man tar med sig dessa argument om ”demokrati” och ”öppenhet” in i förhandlingen om partiets organisation, ledarskapsmodell eller kommunikationsformer. Andra växlar över i filen för relationer med utomstående och tar fart där för att sedan återvända till förhandlingen om ideologi och politik med argument som handlar om vad som är politiskt och massmedialt möjligt.

Enligt Melucci (1996, s. 225ff) är massmedias makt över informationen i huvudsak makten att namnge. Piratpartiet utkämpar i enlighet med detta ett bloggarnas informationskrig för att ta sig in i gammelmedia, i kampen om att få namnge det som sker i samhället. Frågan är var den sociala rörelsen kan bli hörd med sina namn på företeelserna. Då ungdomar är mer närvarande på nätets sociala forum är det de som bäst förstår partiets frågor och sätt att arbeta. Ungdomar från andra partier sympatiserar ofta med Piratpartiet, då de delar samma ungdomskultur som Piratpartiet uppstått ur. Ungdomarna känner till och förstår, men de äldre kan bara nås via gammelmedia, möjligen är Facebook en digital öppning till de medelålders och äldre.

Organisationen har hittills kunnat förena piratrörelsens olika människor, med olika bakgrunder och vara erkänd av sina medlemmar. Partiets beslutsprocess förändras men har redan från början varit kristalliserad till en nödvändig nivå för viktiga beslut (Meluccis, 1996, s.313). När Piratpartiet grundades 2006 skapades tidigt ett normsystem, tydligast definierat i stadgarna, som drar upp gränserna innanför vilket kollektiv handling kan utvecklas (ibid: 317f). Relationen mellan Piratpartiet och samhället är i stadgan tydligt definierad, partiet vill verka inom det parlamentariska systemet. Uppgifter och ansvar för Piratpartiets funktionärer är kopplat till funktion, geografiskt område och hierarkisk ordning.

Partiets funktionärer arbetar samtidigt med stor frihet och under personligt ansvar delegerat uppifrån. Utifrån den allmänna inriktningen måste även specifika mål och medel för kollektiv handling formuleras (ibid: 318). Detta kan vara ett eftersatt område i Piratpartiet. Det förefaller som att kommunledare skulle ha glädje av någon form av handledning eller program för att skapa lokala gemenskaper med uttalade mål och medel. Respondenterna som jobbar lokalt uttrycker att det är bra med frihet, men efterfrågar mer struktur i aktivismen.

Så hur går det egentligen till när partiets ”system för handling” konstrueras? Konstruktionen av systemet för handling i Piratpartiet handlar om en mängd olika konflikter. Det handlar grovt räknat om politiska frågor, personfrågor och organisationsfrågor. Allt måste tröskas igenom, om och om igen. På chatt-kanaler, i forumdiskussioner, på bloggar och på årsmöten. Insamlat material och den tematiska genomgången av det visar att det sker flera symboliska utbyten mellan medlemmar och ledning: debatter på forumet och chatt på Skype kan ses som förhandlingar, beslut med stor eller liten förankring fattas fortlöpande av styrelsen och ledningen samt godkänns eller förkastas i direktdemokratiska beslut, som tas av medlemmarna på årsmötet. Allt detta utspelar sig mot bakgrund av det samhälle och den tid vi lever i. Allt sätts i relation till mottagandet i massmedia och samhället i övrigt, hur man förhandlar om det interna begränsas på detta sätt av omgivningen.

Jag tolkar den intensiva kommunikationen mellan partiets aktiva framförallt via chatt-kanaler på Skype som en interaktion där Piraterna umgås och blir som en familj eller klan av likasinnade, dock med motsättningar och konflikter. Interaktionen kan ses som förhandlingar där den kollektiva identiteten formas och systemet för handling inympas i Piraterna. När något sedan händer som upprör rörelsen, som domar mot The Pirate Bay, och ledningen skickar ut ett mejl till alla medlemmar. Då är det de Skype-aktiva medlemmarna som går i täten med fanorna och håller improviserade tal på demonstrationerna, tal som de redan hållit på sin blogg och med argument som de redan slipat, i diskussioner med andra på Skype. Den upprepade kollektiva handling som Piratpartiets medlemmar iscensatte under 2009, gav avtryck i opinionen och sedermera i EU-parlamentet.